Skriv ut den här sidan

”Tidig diagnos hade underlättat”

– Flickor har inte ADHD, det fick jag höra ofta. Jag hade alla symtom men ingen såg, eller ville se. Hade jag fått en diagnos tidigare hade allting varit lättare, säger Petra.

Petra sitter på podiet längst fram i en föreläsningssal i Stockholm. I strålkastarljuset berättar hon om sin uppväxt för hundratals åhörare som arbetar på kommunkontoret, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och i skolan.

Hon berättar att vägen tillbaka mot deltidsjobbet hon har nu har varit väldigt lång och snårig.

Kände sig som en robot
Under en längre period jobbade hon i tidningsbranschen, med hög arbetsbelastning och snabba deadlines. Långa arbetsdagar i kontorslandskap med konstant hög ljudnivå tärde på hälsan. Hon kände sig som en robot som ständigt gick på högvarv. Hon kunde inte kunde varva ner hemma och sömnen blev ett allt större problem.

– Hela nätter låg jag vaken och planerade morgondagens tidning och gick igenom allt i huvudet som skulle göras nästa dag. Mina tvångstankar handlade bland annat då om att jag kommer att göra fel, säger Petra.

Jobbar som koordinator
Som samordnare och koordinator på Funkimodels, en agentur med modeller som har både synliga och osynliga funktionsnedsättningar, har hon nu ett jobb som passar henne bättre. Petra arrangerar catwalkframträdanden, bokar modeller och platser för uppträdanden på olika platser i Sverige. Hon medverkar även i Arvsfondsprojektet Catwalk Camp, som går ut på att öka självkänslan hos människor med funktionsnedsättningar hos till exempel gymnasiesärskolans elever.

– Det är lättare att organisera andra än att ha koll på mig själv, säger hon.

Uppväxten
Petra gestikulerar och har ett levande kroppsspråk. Det är lätt att förflyttas i tid och rum när hon berättar om sin uppväxt.

– Jag var en pojkflicka som jagade killar. Det var jakten som var rolig och inte själva pussen som de andra tjejerna var ute efter. Jag älskade farliga sporter, snabbt skulle det gå. Det var roligare att umgås med killar, de hade rakare kommunikation och vildare lekar.

Skolbänken var ständigt överfull och hon rafsade alltid ner alla böcker i ryggsäcken för att inte glömma någon bok när hon skulle göra läxan hemma. Ryggsäcken blev bara tyngre och tyngre. Hon var orolig, tuggade på pennor och vickade på stolar. Hon glömde, störde, hade nattskräck, tvångstankarna ökade och hon blev galen av droppande kranar.

Vid 12 års ålder blev Petra sjuk i anorexia nervosa. Efter en lång kamp på liv och död ökade hennes vikt och alla trodde att nu var hon frisk. Inombords var det mest kaos och ångest. I långa perioder tränade hon hårt och drabbades även av ätstörningar som blev ett sätt att hålla ångetsen borta.

Självmedicinerade med alkohol
Dagliga panikattacker gjorde att hon fick svårt att ta sig till skolan och att vara i skolan. Hon drabbades även av depressioner och började självmedicinera med alkohol.

–Jag tog studenten och gick ut med dålig självkänsla. Jag kände mig misslyckad, men trots det hade jag ett hopp om att studera vidare och börja arbeta. Att börja om och lyckas.

Det hoppet dog efter en längre period av både kaos och nya misslyckanden. Hon insjuknade senare in en djup depression. Tvångstankarna ökade och upprepade panikattacker medförde isolering i lägenheten.

–Ibland kändes det som att jag satt i ett fängelse och att min hjärna var fångvaktaren.

"Vad är det för fel på mig?"
Efter en akut inläggning på sjukhus bodde hon under två års tid på behandlingshemmet Tranebergsgården. Med hjälp av sina kontaktpersoner började hon må allt bättre och fick tillbaka hoppet om ett bättre liv. Men hon bar hela tiden en känsla inom sig att något var fel. I huvudet malde den ständiga frågan: ”Vad är det för fel på mig?”.

Trots kontakterna med BUP, olika privatterapeuter, olika psykiatriska öppenvårds mottagningar och akut inläggning på sjukhus och tre KBT-terapier, var det ingen som såg alla hennes symtom.

Det var när hon senare drabbades av utmattningssyndrom och hade tappat livslusten som en läkare började prata om att göra en ADHD utredning.  Petra berättar att många i hennes släkt är hyperaktiva men de pratade aldrig om just sådana problem hemma. 

– Mina föräldrar motsatte sig att göra en utredning när jag var yngre. De ville inte att jag skulle få en diagnosstämpel. Många föräldrar är nog rädda för det. Men hade jag fått mina diagnoser tidigare hade jag kanske sluppit alla misslyckanden och alla andra följder som jag har fått av min obehandlade ADHD.

Medicinerna skapade reda i oredan
2006, då Petra var 30 år, fick hon till slut diagnosen ADHD och har fått behandling sedan dess. Hon genomförde några år senare även en omfattande aspergerutredning som visade att hon även har asperbergsyndrom.

– Medicinerna har hjälpt mig att få ordning på mitt liv och gör så att jag kan arbeta igen. Jag har fortfarande kvar mycket av min hyperaktivitet, men min ångest har dämpats. Jag känner ett större lugn inombords.

Hon skulle gärna arbeta halvtid nu när hon vet kan arbeta och att hon fungerar på en arbetsplats.  

– Nu handlar det inte bara om att försöka få vardagen att fungera i hemmet, utan även att fungera i en ny miljö med nya människor. Tack vare mitt boendestöd, min arbetskonsulent och mina kontakter inom psykiatrin kan jag hålla bättre struktur i hemmet, sköta inköp, tvätt och skriva in i min kalender. Att bara ha personer att prata med när det inträffar något och att få rådgivning känns skönt. Det viktiga är att de har kunskap inom ADHD och Asperger syndrom, så att de kan få mig att utvecklas och lära mig att hantera livets händelser på ett annat sätt.

– Jag har misslyckats så många gånger, min självkänsla är inte på topp. Men den här gången vill jag verkligen lyckas, avslutar Petra.

2013-09-24